Jag lärde känna Becca när jag gick i högstadiet. Hon var trummis i vårt band som jag sjöng i. Jag var ganska rädd för henne till en början, för hon har sån otrolig pondus. En självklarhet i alla rum. Något som jag själv inte hade. Helst ville jag smälta in i väggen om jag kunde. Men sen kom hennes bubbliga skratt och jag insåg att det bara var hjärnspöken. För hon är en otroligt stark, självsäker kvinna med mycket humor. Så ingenting att vara rädd för. Och att hon inte är rädd för konflikter och står på sig är idag sånt jag är riktigt imponerad över. Framför allt att hon gjorde det redan så ung som då.
När hon berättade för mig att hon var gravid åt vi lunch i Mitt i city i Karlstad och hon sa att hon vill boka in mig till en gravidfotografering om några månader. Som en person som det är så långt ifrån fattade jag inte hinten på många minuter. När poletten väl för ner var nog mest mitt svar "Är du? Eller menar du? va? eller vadå?" Typ. Hon skrattade gott åt mig.
Och lilla, inte fullt så liten längre, Benjamin har varit framför min kamera vid flera tillfällen. I magen. Som nyfödd. Och där på en sommaräng på Hammarö. Är inte det hur fint som helst?!
